In Situ latin; 'på plats' (se definition). Här behandlas familjens spridning över jorden och orkidéernas naturliga habitat.
Majoriteten av orkidéerna växer i tropikerna. Det finns orkidéer nästan överallt på jorden, familjen har visat sig mycket anpassningsbar. Spridningen beror troligen på orkidéfröets lätta spridning och orkidéernas lätta hybridisering. Fröet är mycket litet och lätt, precis som dammkorn (3-14µg) (Arditti, 1992).
Epifyter
och litofyter växer främst i tropikerna. Det är Terresta
orkidéer (marklevande) som vi har i Europa. Många terresta orkidéer
växer på svalare breddgrader, eller på högre höjd
(men absolut inte alla).
Mängder av epifytiska orkidéer växer i regnskogen. Tropiska regnskogar finns hela vägen (där det finns land) runt ekvatorn. Det finns mängder av habitat, vid sidan om regnskogen, som inhyser många orkidéarter. Tropikerna har många olika miljöer och orkidéerna har anpassat sig väl. Många epifytiska arter är dessutom endemiska till mindre områden.
DendrobiumDendrobier är epifyter och har anpassat sig till många olika klimat; en del klarar bl.a. kraftiga temperaturskillnader (Stabén, 2002). Man är lite osäker, men 900-2000 arter sägs orkidésläktet Dendrobium omfatta (Stabén, 2002). De växer i Asien och Australien (framförallt i Himalaya, södra Kina och i SydostAsiens övärld).
Det finns en hel del mycket vackra och i naturen hotade orkidéer som växer (eller växte) i tropiska Afrika och framförallt på Madagaskar samt på närliggande öar. Angraecum och Aerangis är vita och ofta små. En del av dem växer på relativt hög höjd, de ha en hög luftfuktighet och ganska varmt klimat. (The Illustrated Orchid Encyclopedia)
Det finns fler än 400 Oncidium arter (Janemalma, 2002). Det säger sig självt att odlingsförhållandena varierar. Många klarar odling i lite svalare miljö, men de vill gärna ha en rätt hög luftfuktighet.
Phalaenopsis är en av de vanligaste orkidéerna som man kan hitta ute i butikerna och har länge hybridiserats för att producera ståtliga, färggranna och långblommande plantor. Naturligt har arterna ganska breda och stora blad för att kunna utnyttja maximalt av det ljus som tränger igenom trädverket. De växer i varmt och fuktigt klimat, bl.a i Indonesien, på Borneo och på Filippinerna (dvs. SydostAsien). Växtplatsen är i djungeln och där på låg höjd. Som vi låter dessa monopodiala orkidéer växa i sina krukor här hemma växer de vanligen inte ute i naturen. Vi låter dem för det mesta stå 'upp och ner'; de växer utåt med 'bladrosetten något nedåt i naturen.
Phragmipedium är ett släkte av främst terresta orkidéer (20 arter (Zuiderwijk, 2004)) som företrädelsevis växer på höga höjder i Anderna, Syd Amerika (McCook, 1998) samt i Centralamerika. Därmed passar många Phragmipedium för odling i svenska hem (flertalet av arterna trivs i svalare omgivningar men det är inte allmängiltigt (McCook, 1998)). Helst ska nattemperaturen sänkas till runt 13°C för att plantan ska må optimalt vid odling (Janemalmb, 2002).
För det mesta växer Phragmipedium nära vatten och tycker om att växa i fuktigt substrat (Larsson, 2003) (till fördel för de som gärna övervattnar sina orkidéer). Alla Phragmipedium arterna finns med på CITES appendix I (CITES, 2004).
Sophronitis, Laelia och Cattleya härstammar från Sydamerika. Likaså kommer Vanilj, Vanilla sp., från andra sidan Atlanten (Centralamerika). Vaniljen har introducerats i tropikerna världen över för att odla den som nyttoväxt. Dessa är släkten av epifytiskt levande orkidéer som växer i varmt klimat.
Det finns de som anser att vaniljen (Vanilla sp.) är den enda nyttoväxten bland orkidéerna. Det finns däremot uppgifter på att andra slags orkidéer används till lite allt möjligt (förutom till dekoration). I tropiska länder används en del orkidéers blommor till att smaksätta glass och alkoholhaltiga drycker. Det har länge varit känt att bl.a. de amerikanska urinvånarna (de sk. indianerna) hade vissa orkidéers pseudobulber som föda. (Arditti, 1992)
I Asien användes också orkidédelar till mat. Blad av Liparis japonica koktes och åts som grönsak (Korea). I Afrika och Australien förekom också en viss användning av pseudobulber, rötter och stam för mat. (Arditti, 1992)
Arditti J. (1992) Fundamentals of Orchid Biology Wiley and Sons. New York
Janemalma G. (2002) Oncidium cheirophorum Orkidéer, Svenska Orkidésällskapet 2002:9.
Janemalmb G. (2002) Phragmipedium pearcei Orkidéer, Svenska Orkidésällskapet 2002:9.
Larsson G. (2003) Phragmipedium Orkidéer, Svenska Orkidésällskapet 2003:7
McCook L. M. (1998) An Annotated Check List of the Genus Phragmipedium Orchid Digest.
OrchidMania (Sept. 2004) http://www.orchids.org/species/genera/ OrchidMania, Inc. 501(c)(3) Kalifornien.
Rittershausen Brian och Wilma (2002) Orchids, A Practical Handbook Anness Publishing Limited, U.K.
Stabén K. (2002) Släktet Dendrobium Svenska Orkidésällskapet 2004:3.
Zuiderwijk R. (2004) Genus Paphiopedilum http://www.phragweb.info/genus.html
The Illustrated Orchid Encyclopedia