HemDet finns flera lättodlade orkidéer som utan större svårigheter kan hållas vackra och friska, även i en nordbos hem. Att odla orkidéer behöver inte alls vara svårt!
-När vattnar man en orkidé?
En tumregel att följa då man är osäker på om man
ska vattna eller inte är att känna på krukans tyngd. Om krukan
är lätt är den också torr. Ett annat knep är att använda
sig av halvtransparenta krukor, i vilka man kan se kondens
då komposten fortfarande är fuktig.
-Hur vattnar man en orkidé?
Sänk hastigt ner plantans rötter i det våta så komposten
dryper av vatten. Lyft upp krukan och låt vattnet rinna av. Svårare
än så är det inte. En bra teknik har man fått till när
man lärt sig att liksom "skopa" upp vatten och låta det
rinna häftigt genom komposten.
Det är vitmossan som ska suga åt sig vatten, och det är den snabb på att göra! Om komposten får stå vått längre tid börjar barkbitar och annat organiskt flis suga åt sig vatten, vilket gör att de bryts ner snabbare.
Orkidéer som växer monopodialt (som i en rosett) tål inte att ha vatten i vecket på "'Rosetten". Om man är ovarsam och råkar väta ner bladpartiet och sedan lämnar det fuktigt kan en del problem uppstå. I naturen växer orkidéerna hängande, nästan upp och ner. Dessutom är ventilationen och lufttemperaturen runt en orkidé avsevärt mycket bättre i naturen vilket leder till en högre avdunstning av vatten.
Flesta orkidéer vill ha en hög luftfuktighet. Hemma går det att höja luftfuktigheten runt sina växter på olika sätt. Man kan till exempel: spraya med en sprayflaska på växtens blad, använda en luftfuktare eller placera plantorna på leca-kulor i en behållare med lite vatten. Luftfuktigheten ska helst nå upp till runt 40% RF på fönsterbrädan; många orkidéer mår optimalt vid luftfuktigheter 60-85% RF, vilket kan åstadkommas i orkidéskåp (typ terrarium). Luftcirkulationen är viktig i naturen. Mindre fläktar kan användas hemma för att sätta lite rörelse på luften (framförallt i odlingsskåp).
Ett terrarium med orkidéer (Orkidarium). Det är får fluktueringar i relativ luftfuktighet, temperatur och ljus (vilka förövrigt är relativt höga).
Riven bark, sphagnum och kokosnötflis är vanliga i medium för orkidéer att växa i. Det viktiga är att luft kan cirkulera genom komposten. Växten får aldrig heller stå fuktig en längre tid. Orkidékomposten bryts ned efterhand och måste så småningom bytas ut.
När omplanteringen ska ske beror på många faktorer. Det gäller att använda sunt förnuft; ... häver sig orkidén totalt ur krukan? (stora orkidéer kan mycket väl få stå i små krukor), är komposten "fräsch"? ... ser den och känns den trött och sunkig? ... ser orkidén ut att må bra?
I naturen lever de flesta orkidéer i förhållanden där näring tillförs sporadiskt vid regnfall; organiskt och oorganiskt material (detritus) följer med regnvattnet. De är anpassade för att kunna ta upp och spara näring och vatten i växtstrukturer som pseudobulber eller suckulenta blad (läs mer om detta).
Orkidékomposter innehåller vanligen ingen näring att tala om. Barkbitar, sphagnum och skalflis av kokosnöt ger inga näringsämnen. Vid hydrokultur är materialet än mer inert och avger inget näringsämne. Allt som plantan behöver för att må bra måste på något sätt tillsättas. (Det finns undantag; en del arter odlas i jordliknande medier och en del odlare använder substrat som ex. hästgödsel.)
Det finns många olika växternäringspreparat. De varierar i form och i näringsämnessammansättning. Spårämnen bör ingå i preparatet och kvävekällorna (N) ska företrädelsevis komma från nitrater. Ammoniak är en långsam näring som bör undvikas (max 25%).
Näringsbehovet är specifikt för varje enskild orkidé. Optimal sammansättning av näringsämnena skiljer sig mellan olika arter. Under tillväxtfasen behöver orkidéer generellt set högre halter kväve. Vid vila finns egentligen inget behov för mer näring (alla arter har inte viloperiod).
Generellt:
Det finns en del som lägger ner mycket arbete på att sätta samman näringsämnen rätt för sina växter. Man vill få växterna att må så bra som möjligt och att prestera bra när det gäller tillväxt och blomning. En rekommendation som är bra att följa är att använda ett balanserat näringspreparat, ex. NPK 20-20-20 (med tillsats av Mg, magnesium).
För mycket näring kan innebära att salter fälls ut på rötterna och i komposten. Rötterna kan skadas allvarligt av salterna. Ser man att rötterna bränns eller till och med att det finns rester av näring och att rötterna inte ser ut att må bra sköljer man helt enkelt plantans rotsystem och drar ner lite på näringen.
Sjuka plantor ska inte gödas.
Om man vattnar genom att "doppa" orkidéens kruka med kompost ned i en spann med vatten tillsätts näringen lämpligen till spannens vatten. Monterade orkidéer som sprayas kan få sin näring från vattnet som man sprayar (d.v.s. att man sprayar en svag näringslösning). Någon gång ibland, under hög tillväxt (då mest näring ges), kan det vara fördelaktigft att låta fällningar sköljas bort av vatten utan näring. Detta kan framförallt vara snällt mot monterade orkidéers rötter. Om dessa sprayas ofta ansamlas mycket salter. Sprayas de ex. varje dag med näring kan de en gång i veckan doppas i rent vatten utan näring.
... Läs mer om näringsämnen. Upptaget beror på rötterna.
Vattenkvalitén är viktig för att växter överhuvudtaget ska vara friska. Det är ett faktum att orkidéer som vattnas med riktigt rent vatten växer bättre (ex. längre blad, större blommor).
Man talar ofta om vattnets ledtal eller konduktivitet. Ett vatten med låg konduktivitet har en lägre koncentration av lösta salter än vad ett vatten med högre konduktivitet har. Regnvatten, destillerat vatten och R/O-vatten är exempel på vatten där ledtalet är lågt. Regnvattnets konduktivitet är olika beroende på var regnet faller (egentligen beroende på atmosfärens tillstånd; föroreningar etc.). I södra Sverige har regnvattnet ett ledtal på omkring 3-4 mS/m, i Norrland ligger värdena ner mot hälften av det (snö har ledtal något runt två gånger de i regnvattnet från södra Sverige).
Lägre halter lösta salter innebär att vattnets buffertkapacitet minskar. Vid lösning av gödningsmedel kan pH-värdet sjunka till för låga nivåer, varvid växten får svårt att ta upp ex. mikronäringsämnen.
Epifyter vill generellt sett att vattnet eller näringslösningen är ganska surt (pH 5,5-6,5) medan många terresta orkidéer (ex. Paphiopedilum, Phragmipedium) behöver högre pH (7,0-7,5).
Även om man inte odlar orkidéer själv kan det hända att man någon gång får tag på en flaska med "orkidébebisar", s.k. seedlings. När dessa småplantor är stora nog att plockas ur flaskan och sättas i kruka bör bladen ha vuxit till ett par centimeters längd (de når kanske till och med toppen av flaskan). Om tillväxtmediet har tagit slut är det definitivt dags att plocka ut plantorna. I fall då medium finns kvar kan man hälla i aningen fingervarmt vatten och lösa upp mediet något. I många fall är det omöjligt att plocka ut plantorna ur flaskan utan att skada dem, många krossar helt enkelt behållaren för att kunna plocka ut sina plantor.
En fin kompost används till att plantera småplantorna i. Det räcker med fint riven bark eller kokosflis och lite finhackad sphagnum. Många profesionella odlare doppar snabbt sina plantor i bakterie- och mögelhämmande medel innan de sätter plantorna i kompost. Det är viktigt att komposten hålls relativt fuktig hela tiden under acklimatiseringen. Plantorna får inte brännas av alltför starkt ljus (de får aldrig nås av solljus). Det är bra att täcka plantorna med en bit plastfolie. Plastfolien håller en hög luftfuktighet runt plantan och skyddar mot drag.
Ljus och belysning inomhus är viktigt! Ljuset är avgörande för att orkidéer ska kunna fotosyntesera och producera socker. Odlare använder sig av metallhalogenbelysning, s.k. 'grow lights' och dagsljuslampor. Det finns även speciella växtlysrör som ger ifrån sig ett bra spektra av ljus för växter. Dessa lysrör är generellt sett billigare än den dyra metallhalogenbelysningen. Idag finns det dessutom spotlights på 150W för användning som växtbelysning. Lämplig fotoperiod ligger på 18h/dygn.
Placeringen av växter som är ljuskrävande är lämpligast vid ett fönster om ingen annan ljuskälla används. Ljusets intensitet blir drastiskt lägre vid ökat avstånd från fönstret (eller från annan artificiell ljuskälla). Det är stora skillnader mellan ljus inomhus och utomhus.
I svenska förhållanden är ett östfönster en bra placering (givetvis inte om ett stort träd skymmer ljuset utifrån). Vid ett söderfönster tenderar ljuset att bli för starkt, orkidéer vill inte stå i direkt solljus (de bränns). Sommartid tar man givetvis ut sina orkidéer (de som tål det) och låter dem hänga i äppelträdet. Phalaenopsis är en av de orkidéer som inte ska står ute. De flesta med bulber och Dendrobium m.m. kan tas ut.
Man kan ofta titta på bladens färg och se om plantan får tillräckligt med ljus. En orkidé har vanligen ljusgrön färg på bladen vid tillräckliga ljusförhållanden. I mörkare lägen blir bladen mörkare. (Det här med bladfärg är absolut inte konsekvent men gäller generellt). En planta som blommar och växer bra får troligen tillräckligt med ljus. För mycket ljus kan innebära att bladen blir gulaktiga och att mörka punkter uppenbarar sig på bladen. Det är då lätt hänt att plantan torkar och bränns (ex. i direkt solljus).
Lågenergilampor är utmärkta ljuskällor. De kan placeras nära växterna eftersom de inte blir speciellt varma. De ger dessutom ett relativt bra spektra och god intensitet på kortare avstånd.
I naturen kan skillnaden mellan natt- och dag temperaturer skilja väsentligt. Det är bra om temperaturen sänks med 5-10°C under natten. Generellt främjas blomning av en lägre nattemperatur. Olika orkidéer har givetvis olika krav på temperatur. Det bästa är att ta reda på var orkidén kommer ifrån och sedan resonera lite (exempelvis spelar habitatets altitud (dvs. höjd) en viktig roll). Växer orkidén på hög altitud får den troligen en ganska rejäl temperaturskillnad från dag till natt. Det är alltid svårt att se generellt på odling av arter eftersom mikroklimatet spelar en stor roll.
De flesta orkidéerna har periodvis vila och tillväxt. En del individer har snarare en sänkt tillväxt under "viloperioden" än en riktig paus. Det är viktigt att orkidéer som har utmärkande viloperioder kan spara näring och vatten att leva av under vilan. Pseudobulber är utmärkta för en sådan funktion. (Orkidéer med pseudobulber har ofta längre viloperioder.)
Många orkidéer passar på att blomma under viloperioden. Viloperioden infaller ofta under vintern.
Växter som verkligen har en utpräglad vila ska inte vattnas eller få näring. Allmänt gäller det att konsekvent ge en betydligt svagare dos näring eller ingen alls för de växter som har en viss vila. Allt som är i tillväxt kräver däremot näringsämnen, annars får de bristsymptom.
Arditti J. (1992) Fundamentals of Orchid Biology Wiley, cop. New York
Yin-Tung Wang (1995) Effects of six fertilizers on vegetative growth and flowering of Phalaenopsis orchids. Scientia Horticulturae 65(1996) 191-197
Copyrights © Reserved Markus Axelsson, 2005. 